Omfång minskas, självförtroende ökas

Då var jag äntligen hemma via en omväg till sonen.
Operationen gick ju som ni redan hört bra men jag ska skriva hels storyn från morgonen opdagen till the bitter end idag.

Efter en vanlig dusch klädde jag på mig och blev skjutsad till sjikhuset och var där redan 06:30. Fick sitta och vänta i 25 min för personalen som skulle ta hand om mig hade inte kommit än. 06:55 kom en supertrevlig sköterska och hämta mig och sa att vi skulle gå på en gång och förbereda mig för ´jag skulle opas kl 07:30.
Shit pommfrites, snabba ryck. Hann inte bli nervös ett endaste dugg.

Supertrevliga sköterskan och jag fick sällskap av en annan supertrevlig sköterska och vandarade vidare till en säng i ett rum för nu skulle det lindas. Lindas? Jo på Sunderbyn lindar de benen från tårna till ljumsken för att minska trycket i benen då de tiltar upp sängen vid op, allt för att minska risken för blodpropp. Båda sköterkorna pratar och skämtar med mig hela tiden så jag känner mig väldigt avslappnad och trygg, skönt.

När de är färdiga med att paketera mig, för jag är väl lindad och tejpad tro inget annat, är det dags att svischa iväg till op. Jag fick 4 st 1g panodil och tänkte genast hmm varför en heldagsdos på en enda gång. Rekommendationen är högst 1 g åt gången 4 gånger per dag för att undvika leverskador. Nå jag sväljer dem som en lydig flicka och hoppas att de vet vad de gör.
Har kanske inte talat om att jag är farmacevt, därev tankarna.

Supertrevliga sköterksorna lämnar över mig till en ytterligare supertrevlig sköterska som ber mig flytta över från sängen till opsängen. Skojar du, säger jag till henne. Men hon bara skrattar åt mig och säger att det ska gå alldeles utmärkt. Jag tar mina stolpar till ben och svingar mig graciöst, not, på golvet och står framför ett skyhögt opbord. Hur ska jag komma upp här, men med en handfast tag hjälper hon mig upp på bordet och se det gick. Hon tar hela ekipaget och kör mot opsalen

Väl framme vid opsalen så får jag vänta utanför ett tag eftersom de inte har dukat klart och de orden får en helknasig tanke att ploppa upp i hjärnan som får mig att fnissa, här kommer en gödgris för avsmakning. Och det utan att jag ens fått något lungnande eller annan drog än.

Nu kommer en supertrevlig narkossköterska och säger att vi går och sätter i nål så är vi på väg. Sagt och gjort, tog 1 minut så hade jag nål på ovansidan av handen och jag kände inte ens när hon satte den.

En liten passus, alla har presenterat sig men jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad de heter, hade det varit frågan om siffror hade det inte varit något problem. Nå då fortsätter jag.

Massor med folk och alla presenterar sig, så här i efterhand helt onödigt då jag så otacksamt inte kmmer ihåg något enda namn. Narkosläkaren var en kvinna och troligen från Polen då det var så mycket z och y i hennes namn. Hon satte syrgasmask för mitt ansikte och bad mig ta ett djuptandetag och tänka på något trevligt för det skulle jag drömma om. Hon pratade på om trevligheter och drömmar och sedan minns jag ingenting mera förrän jag vaknade på postop.

Sunderbyn har som systeryster redan sagt som rutin att alla nyopade GBP ska stanna kvar första dygnet på postop. Det var inte en rolig natt. Jag var uppkopplad med EKG, syrgasgrimma, blodtrycksmätare som var satt på automatiskprovtagning var 15:e minut, syremättnadsklämma på fingret och allt har sladdar. Jag kunde bara ligga på rygg. Har man legat på rygg i 24 timmar blir man ganska mör. Jag fick ställa mig upp 3 gånger under postop tiden.
Alla mina värden var bra hela natten och när ronden kom på morgonen fick jag flytta upp till avdelningen.

De båda supertrevliga sköterskorna som körde ner mig kom för att hämta mig tillbaka och lika supertrevliga som dagen innan, att de orkar.

Alla mina värden har hela tiden varit bra men 1:a dygnet på avdelningen var jag trött och hade kräkkänsla i mellangärdet. Preci när min man, son och äldsta sonens sambo kom var jag tvungen att kräkas men det blir ju bara torrkräkningar, mycket lustig känsla. Jag satt i stolen och kräktes utan att det kom något. Efter det blev det mycket bättre, kräkkänslan försvann. Äldsta sonen är förresten avundsjuk på mig för att jag inte kan kräkas.
Systeryster kom precis efter min uppvisning så hon hann aldrig uppleva det.

Hon hade med sig det jättefina halsbandet och jag blev väldigt glad för den, tack så jättemycket mina småsyskon.
Jag var alldeles för trött för att orka uttrycka min tacksamhet igår.

Så blev det dag 2 på avdelningen, idag alltså. Vid 5 tiden började jag sörpla vatten allt för att hinna få i mig 1500 ml för att få åka hem. Inga problem, jag mådde som en drottning. Ingen värk, inget illamående, ingenting negativt. Fick ta mig en dusch och det var en av dagens höjdpunkter.
Till lunch fick jag en otroligt god fisksoppa, hade kunnat sleva i mig mer än den portion på 1.5 dl som jag fick.

Jag måste väl vara bland de få som någonsin uttryck någon som helst positiv åsikt om sjukhusmaten.

Har hur mycket ork som helst, sonen och maken kom och hämtade mig kl 13. Vi åkte och handlade i 3 olika affärer innan vi sedan tog en sväng förbi hos äldsta sonen. När vi hade parkerat och gått ur bilen för att gå ner till sonen fastnar jag med ena skon i grus på marken och ramlar raklång på magen. Fan nu gick hela skiten upp, tänkte jag. Men inget, det gjorde inte ens ont. Skrapade upp hakan och händerna men inget syns eller känns vid stygnen. Snacka om tur i oturen.

Jag ska ta blodförtunnande sprutor i 20 dagar och har även fått voltaren- och panodiltabletter. Fick prova igår att själv ta sprutan och det var lätt som en plätt. Nypa lite fläsk, sticka in nålen lite snett och spruta in sakta.

Nu tror jag att min broccolisoppa är färdig, ska gå och mixa den så jag får börja skeda i mig den.
Jag tror att jag har kommit ihåg allt men fråga om det finns funderingar.

En sak till, när jag låg på uppvaket och allt var som mest jobbigast dök tanken upp att jag ångrade open, men det har gått över och nu känns allt så super duper bra.

JA, jag klarade det:)